Politiker och beslutsfattare har en stor inverkan på ett lands ekonomi och investeringsklimat. Sajten Makthavare var en svensk nätpublikation som bevakade politik och samhällsdebatt med fokus på personerna bakom makten. Genom sin personorienterade journalistik och skarpa analyser blev sajten en central aktör inom svensk politisk rapportering kring makten. Här har vi återskapat information om sajten och dess tidigare innehåll, för att bevara arvet från en plattform som en gång påverkade samhällsdebatten.

Makthavare.se och dess historia

Makthavare.se var en svensk nätpublikation som fokuserade på personorienterad bevakning av politik och samhällsdebatt. Sajten grundades 2006 och utvecklades från den ideella plattformen Almedalsbloggen samt en wiki skapad av nyhetsmagasinet Fokus, som en del av deras kartläggning av Sveriges 100 mäktigaste personer. Målet var att erbjuda en djupare insikt i politiska makthavare och deras verksamhet.

Under sin aktiva period blev Makthavare.se en betydande aktör inom svensk politisk journalistik. Sajten genomgick en nylansering i maj 2009 med särskilt fokus på valet till Europaparlamentet samma år. År 2012 avslutades samarbetet med Fokus, och därefter drevs sajten vidare som en oberoende publikation. En stor del av arbetet utfördes ideellt av oavlönade skribenter, vilket bidrog till en mångfald av perspektiv och analyser.

Makthavare.se fick erkännande för sitt arbete och utsågs 2009, tillsammans med Fokus.se, till ”Årets tidskrift inom området digitala medier”. Sajten var också känd för att, i samarbete med Twingly, Bloggplats H12 och Almega, årligen utse ”Årets Almedalsbloggare”, vilket ytterligare stärkte dess position inom den politiska sfären.

Jessica Schedvin var en av de framstående chefredaktörerna för Makthavare.se och bidrog till att forma dess redaktionella inriktning. Under hennes ledning fortsatte sajten att bevaka och analysera politiska händelser och aktörer i Sverige.

Den tidigare redaktionen på Makthavare.se

Redaktionen på Makthavare.se bestod av engagerade skribenter med olika bakgrunder och expertisområden, vilket bidrog till sajtens unika perspektiv och djupa analyser av svensk politik.

Sars Graner Tyllman – tf. chefredaktör
Sars Graner Tyllman anslöt till Makthavare.se 2015 och var tf. chefredaktör. Hon hade en bakgrund som familjerättsjurist och retorikstudent samt ett starkt engagemang inom den liberala rörelsen, där hon bland annat grundade och var ordförande för Ung Liberal.

Jessica Schedvin – chefredaktör
Jessica Schedvin tog över som chefredaktör 2015 och blev en central gestalt för Makthavare.se:s utveckling. Med en bakgrund i den svenska liberala idérörelsen och studier inom ekonomisk historia och journalistik, bidrog hon till att sätta en tydlig och analytisk ton för sajten.

Jonas Lundgren – skribent
Jonas Lundgren, aktiv i Vänsterpartiet under över ett decennium, bidrog med viktiga perspektiv till redaktionen. Han arbetade med frågor om hedersrelaterat våld och förtryck och hade tidigare varit ordförande för Unga Republikaner samt styrelseledamot i GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime).

Joakim Holmertz – tidigare chefredaktör och nyhetschef
Joakim Holmertz började på Makthavare.se 2013 och hade roller som både chefredaktör och nyhetschef. Med sin bakgrund som nationalekonom, statsvetare och politisk sekreterare för Centerpartiet bidrog han med djupa insikter i politiska och ekonomiska frågor.

Max Eskilsson – skribent
Max Eskilsson, med kopplingar till både Ung Liberal och Centerstudenter, skrev främst om utrikes- och säkerhetsfrågor på Makthavare.se. Hans expertis inom dessa områden gav läsarna en aktuell och fördjupad bevakning av internationella frågor.

En mångsidig redaktion
Redaktionens bredd och medlemmarnas olika politiska bakgrunder gjorde Makthavare.se till en unik plattform som bidrog med perspektiv från hela det politiska spektrumet. Detta gav sajten en särskild styrka och relevans inom svensk politisk journalistik.

Makthavares sociala medier

Här kan du se gammalt material från Makthavare:

• LinkedIn
• Facebook
• Instagram

Makthavare.se idag, inte vad det en gång var

I början av 2025 genomgick Makthavare.se en betydande förändring. Sajten köptes av en okänd aktör och ändrade inriktning till att jämföra casinon utan svensk licens. Denna omvandling markerade slutet på dess roll som en plattform för politisk bevakning och analys.

Sammanfattningsvis var Makthavare.se under många år en central aktör inom svensk politisk journalistik, känd för sin personorienterade bevakning och sitt engagemang i samhällsdebatten. Dess omvandling 2025 innebar dock ett avslut på denna era.

Den svenska säkerhetspolitiken har genomgått förändringar i takt med ett ökat samarbete med NATO. Detta har lett till diskussioner om Sveriges alliansfrihet och säkerhetspolitiska inriktning. Enligt en artikel av Delvin Arsan (2013) diskuterades frågan i en utrikespolitisk debatt mellan Miljöpartiet, Moderaterna och Socialdemokraterna, där partierna presenterade olika perspektiv på säkerhetsfrågor, försvarsutgifter och NATO-samarbete.

Miljöpartiet: Fokus på sociala hot snarare än militärt försvar

Miljöpartiets dåvarande utrikespolitiska talesperson, Bodil Ceballos, menade att de sociala hoten i Europa utgjorde en större utmaning än traditionellt territoriellt försvar. ”Försvaret handlar inte endast om att skydda den territoriella säkerheten utan också människors säkerhet”, förklarade Ceballos och betonade behovet av att omfördela resurser till andra områden än försvarsindustrin.

Miljöpartiet motsatte sig investeringar i JAS-flygplan, då de ansåg att Sverige saknade direkta militära hot och att det var ”dumt att spendera 90 miljarder kronor på nya super-JAS” när behoven var större på andra områden. Ceballos framhöll att resurserna borde riktas mot exempelvis klimatanpassning och infrastruktursatsningar för att hantera naturkatastrofer.

Moderaterna och Socialdemokraterna: Delvis olika syn på NATO och försvar

Moderaternas Elisabeth Björnsdotter-Rahm betonade att NATO-samarbetet var en naturlig del av Sveriges säkerhetspolitik. ”Sverige kommer att ha stor nytta av det goda samarbetet vi idag har med NATO”, sade hon i debatten. Däremot var Socialdemokraterna tydliga med att Sverige skulle vara alliansfritt och att det nordiska samarbetet var av större betydelse än NATO. Carina Hägg, socialdemokrat och ledamot i Utrikesutskottet, påpekade att Sverige borde ta efter Finland och Norge, som varit mer aktiva i nedrustningsfrågor.

Vapenexport: Striktare regler eller avveckling?

Frågan om svensk vapenexport skapade också debatt. Miljöpartiet ville se en kraftig begränsning av vapenexporten, särskilt till länder som inte är demokratier, och argumenterade för att resurser borde omfördelas till andra samhällsbehov. ”Regeringen rättfärdigar svensk vapenexport med att den skapar arbetstillfällen”, menade Ceballos, men ansåg att detta inte var en tillräcklig motivering.

Björnsdotter-Rahm från Moderaterna menade att begreppet vapenexport borde breddas till att även inkludera områden som övervakning, skydd och beredskap. Socialdemokraterna framhöll vikten av att handeln med vapen och krigsmateriel skulle regleras strikt och att Sverige borde föregå med gott exempel genom en ansvarsfull politik på området.

Debatten visade på tydliga skiljelinjer mellan partierna, där Miljöpartiet och Socialdemokraterna betonade vikten av alliansfrihet och restriktiv vapenexport, medan Moderaterna såg NATO-samarbetet som en självklarhet och försvarspolitiken som ett område där Sverige kunde stärka sin position internationellt.

Källa: Delvin Arsan, 2013. ”Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Moderaterna om Säkerhetspolitiken”. Ursprungligen publicerad på Makthavare.se som numera är nedlagd. Originalet finns att hitta på Wayback Archive.

TV: Gudrun Schyman bränner 100 000 kronor i protest

Den 6 juli 2010 rapporterade Fredrik Wass i en artikel på Makthavare.se om en uppmärksammad protestaktion. På Hamnplan samlades pressen för att bevittna hur Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ, tände eld på 100 000 kronor i kontanter. Manifestationen syftade till att belysa lönegapet mellan kvinnor och män.

Pengarna donerades av reklamkollektivet Studio Total, som menade att summan motsvarade hur mycket kvinnor förlorar ekonomiskt varje minut på grund av löneskillnaderna.

”Lönegapet uppgår till totalt 70 miljarder kronor per år. Omräknat i minuter innebär det att kvinnor förlorar 100 000 kronor varje minut. Trots att frågan har diskuterats i decennier kvarstår skillnaden mellan en genomsnittlig lön för män och kvinnor – den är fortfarande 4 700 kronor i månaden. Vi anser att detta är oanständigt,” sa Gudrun Schyman i samband med manifestationen.

Studio Total, som tidigare genomfört uppmärksammade kampanjer som Malmöoperans Black Ascot-blogg, valde att investera i aktionen istället för att köpa en båt.

”100 000 kronor motsvarar den summa vi tjänar mer, enbart för att vi är män. Det handlar inte om välgörenhet – vi kan inte ge 50 öre till varje kvinna som saknar pengar för att köpa glass till sina barn. Vi vill bidra till ett mer rättvist samhälle,” förklarade en representant från Studio Total.

Vill du se hela händelsen? Se klippet där Gudrun Schyman bränner pengarna här:

Originalartikeln, skriven av Fredrik Wass och var tidigare publicerad på Makthavare.se, numera finns den bara att hitta via Wayback Machine.

En granskning av Makthavare.se avslöjade att bloggen Den Allierade Journalisten inte drevs av en journalist, utan av Pontus Björkman, som i vanliga fall är pressekreterare för Latinamerikagrupperna och som var en nyckelperson inom valkampanjen Global Rättvisa Nu. Kampanjen hade fångat intresset hos delar av miljö- och solidaritetsrörelsen. I en sms-konversation med Makthavare.se bekräftade Björkman att han ”samordnar bloggen och har bidragit till artikeln”.

Bloggen fick stor uppmärksamhet genom en artikel publicerad i Aftonbladet den 13 september 2010. Texten, som skrevs under pseudonym och publicerades på kultursidorna, påstår att det förekommer en riktad kampanj till förmån för Alliansen inom Sveriges fyra stora dagstidningar samt i Sveriges Radio och SVT. Att Aftonbladets kulturredaktör, Åsa Linderborg, valde att publicera artikeln anonymt väckte starka reaktioner. Hon förklarade beslutet med att Den Allierade Journalisten är ett anonymt nätverk av journalister som riskerar sina anställningar genom att offentligt kritisera sina arbetsgivare.

Efter publiceringen spekulerades det flitigt kring vem eller vilka som stod bakom bloggen. Rolf van den Brink, chefredaktör för Dagens Opinion, antydde att artikeln kunde vara ett internt angrepp på Aftonbladets biträdande chefredaktör, Lena Mellin.

Det var dock genom bloggens RSS-flöde som det avslöjades att Linderborgs påstående om ett journalistnätverk var felaktigt. Som redaktör för bloggen hade Björkman skickat in inlägg via e-post, och dessa innehöll en avsändarsignatur som syntes i RSS-flödet men inte i de publicerade inläggen.

Makthavare.se har ställt flera frågor till Björkman, bland annat om Åsa Linderborg visste att han inte är journalist. Han har meddelat att han kommer att svara skriftligt under morgondagen.

Sajten har även försökt nå Åsa Linderborg för en kommentar, men utan framgång. Istället fick de kontakt med Aftonbladets ställföreträdande ansvarige utgivare, Lena Mellin, som kommenterade fallet:

• Jag förstod aldrig varför artikeln skulle publiceras anonymt, men jag kände inte till den förrän jag såg den i tidningen.

På frågan om hon förstår varför Linderborg valde anonym publicering svarade hon:

• Njae, jag har lite svårt att se vad det var i den som var så kontroversiellt.

När Makthavare.se avslöjade att det var en pressekreterare och inte en journalist som stod bakom bloggen, reagerade Mellin:

• Ja, det är aldrig roligt att bli lurad.

Hon menade dock inte att Åsa Linderborg medvetet ljugit:

• Nej, jag utgår ifrån att Åsa Linderborg blev lurad och att hon inte kände till detta.

En genomgång av besöksregistreringen på sajten gnuheter.com visar att bloggen, fram till att valrörelsen startade i augusti, nästan uteslutande hade besökare från Vänsterpartiet.

Källa: Makthavare.se, Vänsterlobbyist bakom Den Allierade Journalisten, av Andreas Henriksson, publicerad 17 september 2010.

I en artikel publicerad på Makthavare.se den 24 november 2009 följer skribenten med Stockholmspolisens Kommission mot människohandel på en nattlig spaning mot sexköp i huvudstaden. Artikeln skildrar hur polisen arbetar för att identifiera och stoppa misstänkta sexköpare och belyser de utmaningar som finns inom lagstiftningen och polisens arbete.

Polisens arbete mot sexköp

Skribenten beskriver hur de, iförda skottsäkra västar, följer efter misstänkta sexköpare i civila polisbilar genom Stockholms gator. ”Vi följer efter en skåpbil med logotyp från en VVS-firma i Södertälje, som kör mot Skeppsholmen.” Platser som Skeppsholmen och Riddarholmen nämns som vanliga områden där sexköp fullbordas. Polisen identifierar ett misstänkt fall där en känd prostituerad kvinna plockas upp på Malmskillnadsgatan och sedan förs till en mer avskild plats. Efter en kort biljakt stoppas bilen, och den misstänkte mannen förhörs.

De misstänkta och deras beteende

Polisen möter både köpare och prostituerade under natten. Enligt skribenten ser hon att ”kvinnan… vinglar på fötterna och hon skriker på Jeanette att hon borde säga till polisen hon träffade för några dagar sedan att det inte var sjysst att sno hennes parfym.” Mannen som plockat upp kvinnan förnekar att han avsåg att köpa sex och hänvisar till att han har flickvän. Poliserna diskuterar fallet och landar i att tre indicier talar för ett försök till sexköp: mannen plockade upp en känd prostituerad, på Sveriges mest kända gata för prostitution, och körde henne till en plats där sexköp ofta genomförs.

Sexköp i Stockholms nattliv

Under natten observerar skribenten en ständig trafik av bilar som cirkulerar på Malmskillnadsgatan, vilket hon beskriver som ett ”mönster”. ”I princip varje bil som passerar oss och som körs av en ensam man, cruisar alla för att köpa sex på dessa gator efter kl 22.” Hon noterar även att taxibilar är involverade i sexhandeln, antingen för att transportera prostituerade eller för att själva delta i sexköp.

Stockholms prostitutionsenhet rapporterar att de sett 19 prostituerade under kvällen, dubbelt så många som några år tidigare. Polisens insats denna natt resulterar i att en man tas för fullbordat sexköp och tre rapporteras för försök till sexköp.

Kritik mot lagstiftningen

Skribenten avslutar artikeln med en skarp kritik mot den svenska lagstiftningen kring sexköp och människohandel. Hon menar att nuvarande lagar är ineffektiva och har för låga straffvärden. ”Det är dags för att förändra den juridiska spelplanen nu. Ta bort brottet sexköp som är en juridisk konstruktion för frivilligt prostituerade.” Istället föreslår hon att sexköp ska jämställas med människohandel och att straffen ska skärpas till mellan två och tio års fängelse.

Vidare föreslår hon att brottet koppleri bör slås ihop med människohandel och att polisen bör ges riktade resurser för att bekämpa sexhandeln effektivt. ”Utan detta famlar arbetet mot sexköp i mörkret bland tandlösa lagar och budgetar där arbetet mot sexköp är lågt prioriterat.”

Sammanfattning

Artikeln ger en inblick i polisens arbete och de svårigheter de möter i kampen mot sexköp. Den belyser också de strukturella problemen med lagstiftningen och hur den nuvarande juridiska hanteringen av sexköp försvårar polisens insatser. Författaren argumenterar för en kraftig skärpning av lagarna för att tydligt signalera att människohandel och sexköp inte accepteras i samhället.

Originalinlägget som citeras i denna text finns att hitta via Wayback Archive.

Moderaternas nya idéprogram har väckt stor uppmärksamhet, särskilt på Twitter, där många har valt att driva med formuleringarna i texten.

Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos är skarp i sin kritik och beskriver dokumentet som en samling av klyschor i hög hastighet. Hon pekar särskilt på formuleringar som: ”Den egna drivkraften med eller utan hjälp från andra kan få människor att överkomma problem och resa sig ur svårigheter”, samt en passage om förnyelse som enligt henne lika gärna skulle kunna komma från en lyckokaka i en absurd fantasivärld.

Partisekreterare Sofia Arkelsten har försvarat programmet på Twitter och noterat att politiska motståndare reagerat starkt. Hennes svar har bland annat bestått av korta kommentarer som ”Jaha” och ”Mer haha :)”.

Sajten Makthavare.se har frågat flera politiska bedömare om deras syn på det nya idéprogrammet:

Hur viktig är en uppdatering av Moderaternas idéprogram?

Edvin Alam, aktiv inom Moderaterna och MUF i Sollentuna, anser att förändringen är betydande eftersom det gått tio år sedan det senaste programmet. Han jämför det med att uppdatera en karta för att kunna navigera dagens samhällsutmaningar och skapa en friare, rättvisare värld.

Statsvetaren och Ratio-forskaren Peter Santesson har en annan syn och menar att programmet knappast får någon praktisk betydelse. Han ser det snarare som en sammanfattning av vad Moderaterna redan utvecklats till, än en vägledning för framtiden. Enligt honom är dagens parti mer likt en bostadsrättsförenings styrelse än en rörelse med en tydlig ideologisk vision.

Vilken formulering sticker ut mest?

Alam lyfter fram meningen: ”Vi lär av historien men lever inte i den. Förnyelse är många gånger den mest trofasta hyllningen till tidigare uppnådda framgångar.”

Santesson menar att det finns flera formuleringar som blivit mer komiska än avsett, och nämner särskilt partiets beskrivning av sig självt som ”samhällsbärande och höjt över särintressen”.

Hur skulle ni betygsätta programmet?

Alam ger det nya idéprogrammet ett högt betyg och anser att det är både bredare och djupare än tidigare versioner. Han lyfter fram att Moderaterna var först med att bjuda in medlemmar och sympatisörer i processen att forma det nya programmet.

Santesson är däremot kritisk och anser att dokumentet saknar skärpa. Han jämför det med ett kungligt tal – vänligt, generellt och oförargligt. Han ser även språkliga brister och menar att texten ibland påminner om reklamcopy av låg kvalitet. Han uppskattar dock vissa delar, exempelvis betoningen på tillväxtens betydelse. Till skillnad från det idéprogram som Moderaterna tog fram 1997, vilket enligt honom var tydligt och visionärt, uppfattar han det nya som pliktskyldigt och urvattnat.

Källa: Makthavare.se (originalartikeln finns numera endast tillgänglig via Wayback Machine)