Recension: No Tears for Queers

Denna text var ursprungligen skriven av Jonas Lundgren på Makthavare.se, en sajt som numera är nedlagd.

Mörkret sänker sig i rummet. Suggestiv dans under ett blixtrande stroboskop, musiken dånar. Så inleds pjäsen No Tears for Queers, som besökarna på PrideHouse fick ta del av under Stockholm Pride 2014. Föreställningen, uppsatt av Teater Fenestra, spelades exklusivt för Pride och bygger på Mattias Brunns bok, manusbearbetad av Johan Hilton.

Med minimala medel – endast tidningsurklipp, fyra stolar och fyra svartklädda skådespelare (Amanda Högberg, Achillea Dahl, Carl-Magnus Liljedahl och Alexis Appelgren Gougoulakis) – skildrar pjäsen en rå och brutal verklighet. Regissören Christopher Lehmann har skapat en föreställning som med enkelhet men stor slagkraft griper tag i publiken.

Pjäsen berättar om tre verkliga mord på homosexuella män – två i Sverige (Katrineholm och Göteborg) och ett i USA (Laramie). Publiken tas med på en resa genom brottsplatser, polisutredningar och rättegångar. Vittnen, vänner, gärningsmän och offer – eller snarare, i det här sammanhanget, hatare och hatad – får alla en röst. Den ödesmättade resan från Laramie till Göteborg genom mörkret av homofobi och våld är skoningslös i sin ärlighet.

Det är ingen lättsmält föreställning som Pridebesökarna får ta del av – men den är nödvändig. Den påminner oss om den verklighet som HBTQ-personer fortfarande möter. Samtidigt väcker pjäsen en reflektion: Var finns berättelserna om lesbiska, bisexuella och transpersoner? Även om en pjäs inte kan omfatta allt, lyfts frågan om vilka historier som oftast får utrymme.

När föreställningen är över går jag ut i Stockholmsnatten, tung av allvaret. På tunnelbanan bläddrar jag i Pride-programmet och läser årets tema: Jag festar mot. Ska vi festa mot bögknackning? Frågan slår mig som en paradox. Pride är en plats för både glädje och kamp – en vecka där verkligheten kan få ta paus, men också där den får en skarp påminnelse. No Tears for Queers är just en sådan påminnelse: En brutal spegel av intoleransen, men också en påminnelse om varför Pride fortfarande behövs.

Originalet går numera bara att finna via Wayback Archive.