Karin Enström (2011): ”Afghanistan är det svåraste vi gett oss in på”
Karin Enström (M), ny ordförande i riksdagens utrikesutskott vid intervjutillfället 2011, såg EU-samarbetet som Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska verktyg. I en intervju under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen lyfte hon även Afghanistan, stridsgruppernas framtid och relationen till Ryssland som avgörande utrikespolitiska utmaningar.
Denna artikel bygger på en intervju som ursprungligen publicerades i januari 2011 på makthavare.se, och som idag endast finns tillgänglig via Wayback Machine.
Ett starkare EU för ökad säkerhet
För Karin Enström var det europeiska samarbetet den mest centrala byggstenen i svensk utrikespolitik. Hon betonade vikten av att utveckla samarbetet inom flera områden:
– Den allra främsta är att göra Europasamarbetet bättre. Det är vår främsta säkerhetsbyggande struktur. Det är också den där vi kan bli mer aktiva och göra bättre saker, sa hon.
Hon lyfte även vikten av att ställa krav på länder som Ryssland, Tunisien och Vitryssland, samt att förbättra EU:s strukturer för krishantering och resurspooling.
Afghanistan – Sveriges största internationella engagemang
Sveriges insats i Afghanistan lyftes särskilt fram som ett mycket omfattande och komplext åtagande:
”Det är vårt största åtagande, både ekonomiskt och personellt. Det är ett stort åtagande och det är bland det svåraste som vi gett oss in på, både som land och som internationellt samfund.”
Enström beskrev engagemanget som både tungt och långsiktigt, där Sverige bar ett ansvar såväl militärt som utvecklingspolitiskt.
Försvar och utrikespolitik allt mer sammanflätade
Efter åtta år i försvarsutskottet bytte Enström då fokus till utrikespolitiken – men gränsen mellan de två var i praktiken allt svårare att dra.
– Det är ju som du säger, det är svårt att se exakt var skiljelinjen går. […] Det har naturligtvis med globaliseringen att göra, det har med vår litenhet jämfört med resten av världen och vårt beroende. Och det innebär att allt vi gör utomlands får implikationer på oss här hemma i Sverige.
Hon ansåg ändå att det fanns ett värde i att hålla isär utskotten, eftersom försvarsfrågor ofta rör beredskap och operativa frågor, medan utrikespolitiken är bredare och omfattar exempelvis mänskliga rättigheter och utvecklingspolitik.
EU:s stridsgrupper – behöver reformeras för att fungera
Under våren 2011 stod Nordic Battlegroup (NBG) i beredskap, men frågan kvarstod: varför hade EU:s stridsgrupper aldrig använts? Enström pekade på behov av reformer inom både beslutsfattande och finansiering:
– Jag tror att det finns en hel del för både oss och EU att göra. Se över och ha en noggrann genomgång över var kan det vara aktuellt att använda dem för att de inte ska vara så fastlåsta beslutsmässigt.
Hon beskrev även själva grundidén:
– Dessutom var väl idén från början att det skulle vara en ganska exklusiv resurs. När man inte kan lösa på något annat sätt, så är den en brandkårsstyrka. Antingen hela eller i delar.
Enström såg en möjlig islossning i och med Lissabonfördraget och utvecklingen av EU:s gemensamma utrikestjänst.
Ryssland – en ständig faktor i svensk säkerhetspolitik
Slutligen diskuterade Enström relationen till Ryssland, ett land som förblev centralt för Sveriges säkerhetspolitiska överväganden.
– Ryssland är ett gigantiskt grannland och det kommer alltid att vara en faktor för oss både när det gäller säkerhetspolitik, men också när det gäller många andra frågor.
Hon uttryckte oro för den auktoritära utvecklingen i landet och dess brister i yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, men betonade samtidigt vikten av dialog och samarbete:
– Vill vi komma åt allt från energisäkerhet till miljöproblem i Östersjön så måste vi samarbeta med alla strandstater, inklusive Ryssland.
Originalintervjun publicerades i januari 2011 och finns idag endast tillgänglig via Wayback Machine.
